Lars Ellström

Lars 6

Lars Ellström har ägnat större delen av sitt liv åt Kina. Efter studier i kinesiska vid Stockholms universitet flyttade han 1969 till Hongkong och har sedan dess arbetat med Kina som forskare, diplomat och bankman. Som svensk kulturattaché i Beijing tolkade han i överläggningar med de kinesiska ledarna och som marknadsansvarig på Handelsbanken och Swedbank bidrog han till det svensk-kinesiska handelsutbytet. På senare år har han arbetat som konsult med Beijing som bas. ”Vägen till Kashgar” är en dagboksskildring.

 

 

 Frågor till författaren Lars Ellström om ”Vägen till Kashgar”

 

– Boken handlar om det du ser och upplever under en vandring från Beijing till Kashgar i den kinesiska autonoma regionen Xinjiang (Sinkiang) i Centralasien på gränsen till Kirgizistan, en sträcka på omkring 500 mil. Varför gav du dig ut på en sådan strapats?

Jag började lära mig kinesiska redan i mitten på 60-talet och 1969 flyttade jag till Hongkong. Sedan dess har jag oavbrutet ägnat mig åt Kina och Ostasien och under många år har jag också bott där, främst i Kina och Vietnam. Jag har varit student, diplomat, bankman och konsult. Men jag har för det mesta vistats i stora städer och träffat byråkrater och folk ur medelklassen. Därför ville jag ge mig iväg ut i landet och se det vanliga livet, träffa vanliga människor och få en bild av hur de har det. Inte minst ville jag prata med dem för att förstå hur de tänker och vad de hoppas. Att vandra tvärsigenom landet från öster till väster verkade då vara en bra idé och jag bestämde mig också för att inte planera och läsa på i förväg: det var ju verkligheten jag ville se, så då tyckte jag att det var bäst att låta den styra mig.

– Hur lång tid tog det? När lämnade du Beijing och när kom du fram till Kashgar?

Det tog mig 140 dagar att avverka hela sträckan men jag gjorde det inte i ett svep utan i etapper: jag vandrade en eller flera dagar till någon plats varifrån jag kunde åka tillbaka till Beijing med buss, tåg eller flyg och nästa gång återvände jag till den platsen och fortsatte därifrån. Till att börja med var jag ute på vägen under några få dagar åt gången men med tiden blev etapperna längre och längre – det var ju inte praktiskt att gång på gång åka fram och tillbaka. Min första vandringsdag var den femtonde mars 2009 och den 22 november 2011 vandrade jag in i Kashgar.

– Vandrade du hela vägen från Beijing till Kashgar?

Min ursprungliga tanke var att jag skulle vandra till fots hela vägen och till att börja med gjorde jag också det. Men med tiden hände det att jag hoppade på någon lokal buss för att komma undan ett skyfall eller för att komma in till nästa by innan det blev mörkt. Och ibland fick jag lift med bönder som kom farande på sina traktorer och andra. På så sätt lärde jag mig mycket om de lokala förhållandena. Det var aldrig min avsikt att prestera en fysisk bragd för Guinness rekordbok eller något sådant. Det var ju det vanliga livet jag ville lära känna.

– Var det inte jobbigt att vandra så långt?

Den frågan fick jag gång på gång av folk jag träffade på vägen och jag besvarar den nu på samma sätt som jag gjorde då: Nej, det är inte särskilt besvärligt. Om man tar ett steg i taget och fortsätter med det så går det bra. Det kan ju låta väl hurtfriskt men så är det faktiskt. När man väl kommer in i vandringen som sätt att ta sig fram upptäcker man också att den fyller en med en slags dynamisk balans: benens rörelser, andningen, tankar och känslor kommer i takt. Det blir naturligt att fortsätta framåt. Det hindrar inte att det fanns sträckor som var besvärligare än andra: bergen på gränsen mellan Beijing och provinsen Hebei och de på gränsen mellan Hebei och Shanxi var till exempel tuffa, de fortsatte bara uppåt, uppåt, uppåt som om jag var på väg mot månen men till slut fick de också ge sig.

– Styrdes ditt val av vandringsväg av att den tog dig längs den kinesiska muren ända till dess mest västliga utposter eller att den gick genom trakter som har utforskats av Sven Hedin och där svenska missionärer har verkat?

Nej, inte alls. Jag bestämde mig för att vandra mot Kashgar enbart därför att det ligger så långt bort från Beijing man kan komma inom Kinas gränser. Dessutom löper vägen dit genom trakter som har befolkats och fortfarande befolkas av många olika folkgrupper och som har haft stor betydelse genom den kinesiska historien. Det var mitt perspektiv, liksom att namnet ”Kashgar” också strålar med ett sagans skimmer. Men när jag väl kom ut på vägarna upptäckte jag många spännande saker som hade med Hedin, svenska missionärer och annat från gångna tider att göra.

– Hur åt du? Var övernattade du?

För det första åt jag där det fanns mat och jag åt den mat som fanns. Det var i byarna och småstäderna jag vandrade igenom och det var för det mesta ganska enkelt, men ibland kunde jag avnjuta goda lokala specialiteter (med tiden mycket lammkött i mongolisk eller uigurisk stil men också hund). För det andra bar jag med mig egen proviant, mongoliskt torkat kött, frukt och nötter. Och så gick det åt mycket vatten. För det mesta övernattade jag i enkla härbärgen i byar eller småstäder men på större orter kunde det bli mera reguljära hotell. Dessemellan hände det att det inte fanns några byar eller härbärgen och då sov jag ute, i tält eller bara i min sovsäck på någon sanddyn (eller i en kulvert vid en motorväg).

– Hur tung packning bar du med dig? Vad innehöll den?

Vikten på min packning varierade efter omständigheterna, inte minst med tanke på hur länge jag planerade vara ute och väderförhållandena, från ett par upp till arton kilo. I ryggsäcken packade jag kläder och toalettartiklar, plåster och annat sådant som en vandrare behöver som liggunderlägg, sovsäck och tält. Dessutom bar jag med mig en liten laptop med mobil internetuppkoppling, kamera och diktafon (som jag använde för att minnas det jag såg, upplevde och tänkte).

– Tyckte du inte att det var riskabelt att ge sig ut på de kinesiska vägarna?

Nej, jag funderade aldrig särskilt mycket på risker med att vandra på den kinesiska landsbygden men en del omtänksamma vänner tyckte att det verkade riskabelt. De som var mest oroade var lustigt nog en del kinesiska vänner som målade upp alla möjliga katastrofscenarier, alltifrån att jag skulle bli rånad och dumpad i något dike till att jag skulle bli förförd och bortrövad av fala damer (speciellt borde jag nog se upp med dem från Sichuan, menade de). Men vare sig det ena eller det andra inträffade ju.

– Vilka höjdpunkter minns du speciellt från vandringen? Och vilka var de mest negativa erfarenheterna?

Det som gång på gång lös upp mina vandringsdagar var vänligheten och öppenheten som jag mötte hos vanliga människor. Även om jag vandrade genom helt obekanta trakter tyckte jag att jag befann mig mitt i den mänskliga världen. En annan höjdpunkt var bekantskapen med furstefamiljen i Ordos, som jag hittade tack vare en nästan hundra år gammal bok av en svensk som blev mongolisk hertig, Hertig Larson. Ytterligare en viktig höjdpunkt var besöket vid grottorna i Yungang utanför Datong som satte den kinesiska historien i ett tydligt perspektiv för mig. De få negativa erfarenheterna var främst vissa möten med griniga och arroganta myndighetsrepresentanter, i skarp kontrast mot den nyfikna vänligheten hos vanligt folk.

– Du har ju arbetat och levt med Kina väldigt länge. Har erfarenheterna från din vandring på något sätt förändrat din bild av detta land?

Upplevelserna under vandringen har haft en väldigt stor påverkan på min bild av Kina, bildligt uttryckt som om de har gjort en tvådimensionell bild tre-, fyr- eller flerdimensionell. Jag har inte tagit till mig speciellt många nya fakta men perspektiven har fördjupats och framför allt blivit tydligare. Kina har blivit både enklare och mera komplicerat för mig.

– Vad är i så fall det väsentliga i din förändrade kinabild? Kan du sammanfatta det i några få ord?

Jag tycker att den konventionella bilden av Kina och av kinesisk historia är både trivialiserad och mytologiserad. Det gäller att se bortom myterna om ”en av världens äldsta kulturer” och om ”det kinesiska folket”. Den mänskliga kulturen är en och odelad och det kinesiska folket är en smältdegel av människor från alla möjliga håll och kanter (som de flesta ”folk”). Det gäller också att se bortom bilden av Kina som ett land med tydligt definierade geografiska gränser. Nomadiska och andra ickejordbrukande folk har på olika sätt haft en väldig inverkan på det som har blivit ”Kina”. I det perspektivet är inte gränserna mellan det ena och det andra särskilt tydliga. Det är i stället viktigt att se att Kina är ett dynamiskt samhälleligt maskineri som över tiden och under vissa förutsättningar verkar för optimerad ekonomisk produktion och att detta maskineri därför successivt förbättras och att dess räckvidd expanderar.

– Vad ska du göra härnäst? Fortsätta vandra i Kina?

Jag vet faktiskt inte. Det finns många vägar kvar som bör vandras. Men sådana finns också i Sverige och Europa. Det finns mycket att se och förstå även här. Någon borde i alla fall göra det.

 

Displaying 1–1 of 1
  • Vägen till Kashgar

    Det här är berättelsen om ett unikt äventyr. Mellan mars 2009 och november 2011 vandrar kinaveteranen Lars Ellström från Beijing till Kashgar i Centralasien. Han avverkar mer än 500 mil genom fattiga byar och nybyggda ”boomtowns”. Framför allt pratar han med de han möter: bönder, herdar, företagare, chaufförer, kristna, muslimer, skolbarn, lärare och ättlingar till […]


 

 

 

beskrivning
  • You may use these HTML tags: <a> <abbr> <acronym> <b> <blockquote> <cite> <code> <del> <em> <i> <q> <s> <strike> <strong>

    Keep me up to date, sign me up for the newsletter!

Go to Top